Sanna mina ord

Idag är det ett år sedan min älskade mormor gick bort.... Jag kan fortfarande inte förstå det och saknar henne precis lika mycket nu som då, om inte ännu mer nu. Det är så frustrerande att inte kunna ringa till henne och berätta om allt som händer, att inte kunna åka till henne och sitta där och fika en stund när jag ändå är på väg hem till Härnösand eller att  inte kunna bjuda hit henne på fika och få prata om allt mellan himmel och jord. Jag saknar hennes kloka ord, hennes skratt och hur hon alltid kunde säga precis det jag behövde höra för att må bra igen om jag var ledsen eller upprörd över något. Skulle kunna göra vadsomhelst för att ha mormor i kyrkbänken vid orgeln imorgon när det är första advent och jag ska spela...



En gång var jag rädd för mörkret, men det är jag inte mer.
Dagar nätter det gör ingen skilnad, jag är trygg vad som än sker.
Du ängslas över mig, men jag kan lova dig.
Om allt rämmar runtomkring oss finns vår kärlek kvar.
Den har inget slut du och jag vi mötas åter
och du ska alltid minnas vad jag sagt: jag är i gott bevar.

Minns du Duvemåla hage där jag väntade på dig.
Invid grinden ska jag stå och vänta tills då åter är hos mig.
Och tiden ska stå still, för alltid om du vill
i natt ska en stjärna tändas, den ska lysa klar.
Den lyser dig väg en gång ska vi mötas åter.
Beskyddet av en ängel som står vakt
det vet du att jag har.
Jag vill att du ska minnas vad jag sagt: jag är i gott bevar.

Denna sången sjöng jag på hennes begravning. I gott bevar ur musikalen Kristina från Duvemåla som var vår favoritmusikal. Vi brukade sitta i varsin fotölj henne hos henne, helt stilla i tre timmar och bara lyssna på den fina musiken.



Fina, älskade mormor vad jag saknar dig....